Ulla Bergh-Persson,

Hur man köpte hund förr i tiden, del 3.


 

Så kom då den stora dagen, valpningsdagen !

Som moraliskt stöd verkade min kompis Astrid, schäferägare. Sax kokades, gamla handdukar plockades fram, febertermometer, naturligtvis en bädd med rena lakan. Ett avskiljt rum i källaren.

Allt gick precis som det skulle, nio välskapta valpar, sobel och trefärgade föddes. Tyvärr var det så på den här tiden att det var inte FINT att behålla flera än sex valpar och det var med tungt sinne jag i en väska bäddade ner tre helt friska valpar, gick till ordförande för brukshundklubben och bad honom att ta bort dem.

Jag kommer fortfarande ihåg den fruktansvärda känslan i maggropen.

Men de kvarvarande valparna växte och frodades. På den här tiden fanns ingen färdig hundmat att tillgå utan man började med välling vid tre veckors ålder, därefter fick min stackars mor stå och koka korngryn och strupar och mala ner detta för att valparna skulle kunna äta denna sörja . Jag minns ett tillfälle när hon stod i köket och grät över ödet att hon på pingstafton fick ägna sig åt denna sysselsättning i stället för att fira helg.

Valparna skulle döpas och eftersom detta var min första kull skulle alla heta på A. Arbin, Ascot, Astor, Aileen, Alona och Arena fick det bli.

Arbin fick jag efter mycket tjat behålla och detta var en lyckoträff. Hans pet namn var Rammy och eftersom mitt största intresse vid den här tiden var bruks började jag att träna rapport med honom i ettårsåldern. Jag kan fortfarande känna den fruktansvärda lukten av smörsyra, som man la ut på förlängningssträckorna. Rapport var spännande, att stå på stationerna, lyssna efter skotten, tänka “ vänder han eller inte “. När Rammy slutligen dök upp bland buskarna var glädjen stor. Han hade klarat det !

Vi var ett gäng i Västmanland, som träffades varje helg. Tage Eriksson med B CH Pompe ( collie ), Hundpelle från Västerås med Bembo ( schäfer ) , Frasse Westman med Int B CH Duncan v d Welandschmiede  ( schäfer ), Sivert Strandberg med CH Anios Peter Pan ( dobermann ). Ibland var också Sture Gunnarsson, Vätterbo och Roffe Kullgren , Frejahöjden med. Ett animerat gäng indeed. Tänk vad man snappade upp från dessa urtypiska “ hundmänniskor “. Vad man lärde sig ! Vi hjälptes åt med träningarna och jag och Rammy ansågs mycket duktiga och tävlade i segrarklass i rapport, nuvarande elitklass. Vi var några stycken collietävlingsekipage. Bl a utmärkte sig B CH Asagårdens King Dark, svensk mästare, ägare Christina Bergelin, som också i ett senare skede ägde collien CH Sobers Jago. Och naturligtvis B CH Pompe från Surahammar.

Christina och jag hade mycket gemensamt i och med att vi hade samma ras och kunde jämföra och diskutera våra kära hundar

På den här tiden hade inte så många hundar ett kennelnamn. 1956 ansökte jag hos SKK att få registrera namnet Bermark. Varför Bermark ? Jo, jag var mkt förtjust i en svensk kompositör vid namn Franz Berwald men eftersom man inte fick ta ett namn som prefix fick jag ändra det till Bermark. Man kunde låna in en hund, som hade varit utställd, betala 100 kr och så var det klappat och klart.

Min Rammy fick också sina tre cert på utställning och hade då namnet Champion  Bermarks Arbin.

Hans kullbror fick också flera cert på utställning.  Nybörjartur, kanske ?

En utställning kommer jag särskilt ihåg, i Skellefteå 90 mil hemifrån. Vi åkte upp tre personer plus tre hundar. Rolf Kullgren med Schalk, Sivert Strandberg med Pan och jag med Rammy. Eftersom alla tre var hanar placerades Rammy i framsätet, Pan i baksätet och Schalk i bakluckan. Hemskt !

2 cert och ett fjärde pris i segrarklass blev resultatet. Jag gick på gymnasiet och jag minns att vi ankom Köping kl 7 på morgonen och att jag fick åka direkt till  den första lektionen.

Tyvärr försvann Rammy vid 5 ås ålder, troligen stulen. Stor sorg !

Lady hade en annan mycket framgångsrik avkomma, tiken Bermarks Black Dido. Hon var en framåt och ibland lite vass tik, exteriörmässigt snygg. Hennes pappa var Gebro Ruff, en stor kraftig trefärgad hane, ägd av Ernst Carlsson, Junggården i Vara. Ruff var efter ovannämnde Puck och liksom sin far en av de mest populära avelshanarna i Sverige. Hans huvud var inte det bästa, i total avsaknad av parallella linjer men det han hade innanför pannan var högklassigt. En otroligt trevlig och sansad hund.

Eftersom jag aldrig hade kört skydds med någon av mina hundar förut blev detta en utmaning för mig. Jag hade sett collietiken tillika skyddshunden B Ch Luhrsjöns Connie på en uppvisning på Köpings Brukshundklubb och jag glömmer aldrig min beundran för denna tik. Det var klart att jag skulle köra skydds.

Rolf Kullgren hjälpte mig med träningen och jag glömmer aldrig när Dido bruksmeriterades och blev uppflyttad på Mariestads Brukshundklubb. Detta var 1965. Garvade schäferägare stod utmed ringside för att skratta åt denna tokiga människa, som trodde att en collie kunde vara en bra skyddshund. Tji, fick de. Hon blev uppflyttad!! Dido ställdes ut många gånger. BL a Blev hon BIS på Eskilstuna Brukshundklubb 1962 och fick Cacib och BIR på SKK Göteborg 1963.

Hon blev också Svensk Champion.

Lady hade ytterligare kullar, bl a två stycken med CH Colliegårdens Gruff, äg Evald Andersson, Nyköping. Jag behöll en tik från en av dessa kullar, Bermarks Cindy Lou, färdig för apellklass vid 10 månader men tyvärr överkörd samma dag som hon skulle tävla. Hennes kullsyster fick en valp, som kördes i seger rapport, Aikit Lou.

Ack ja, vad man minns och vad roligt man har haft tack vare sina hundar !!!

 

Ulla Bergh-Persson

 



S CH Bermarks Arbin


Arbin apporterar


Arbin med pris


CH Bermarks Black Dido           


Aikit Lou