Ulla Bergh-Persson,

Hur man köpte hund förr i tiden, del 1.

 

Minnen från 50-talet i Köping.

Jag har alltid varit intresserad av hundar och också hästar. Red när jag var tonåring, var stipendieelev i Strömsholm, som var och fortfarande är det stora ridcentrat i Mälardalen och jag släpade även ut traktens alla hundar på dagliga promenader antingen de ville eller inte. Grannen hade en collietik vid namn Maritza, som jag tyckte var världens vackraste. Hon hade krumma ben, ingen päls, stora utstående ögon och ståndöron. Hon var inte särskilt bra mentalt, rädd för främmande människor och bilar. En annan av ortens collies minns jag särskilt. Det var en hanhund vid namn Ruff, en kraftig mörksobel, som alltid lös följde sin ägare som en skugga.

Det var en vacker hund både exteriört och mentalt. Han kunde ligga och sova mitt på vägen som var dåvarande riksettan, och som gick igenom Köping. Inget bekom honom. En annan collie, som jag minns var Lizzie, en förskräckligt rädd individ. Hörde hon skott sprang hon hem. Ganska ynklig men mycket älskad av sin familj.

Detta var under Lassie eran, då rasen ökade enormt i popularitet. Alla skulle ta valpar efter sin tik antingen hon var en lämplig avelstik eller inte. Många kennlar födde upp collie såsom Monavesti, Junggården, Poppelhaga, Björkedal, Colliegården m fl. Trakten runt Lidköping - Vara kunde man betrakta som centrum för collieaveln på den här tiden. En centralfigur var Ernst Carlsson, kennel Junggården, en liten senig man alltid klädd i rock och filthatt. Han hade en förstklassig uppfödning grundad på engelska Beaulah linjer. Hans mest framstående import var Beaulahs Golden Flambeau och han ägde också Beaulahs Golden Fahmy. Båda dessa hundar hade han köpt från Mrs Nadine George. Han var en uppfödare av den gamla stammen. Jag minns att han hade en enormt stor gryta placerad ute i trädgården, som han använde att koka hundmat i. Eldade med ved under grytan och  lukten av kokta strupar och hjärtan spreds ut över hela samhället Emtunga, där han bodde.

 

Nåja, detta var en liten parentes. Jag tjatade och tjatade och till slut föll båda mina föräldrar, pappa först och mamma senare, till föga och jag kunde köpa min alldeles egna collie i Kisa för intjänade 60 kr. Den summan hade jag tjänat ihop genom att feriearbeta på en alkoholistanstalt i Åsbro, där vi hade vår sommarstuga. Hela sommaren hade jag rensat morötter och rödbetor. Att köpa en hund för 60 kr kan tyckas billigt. Hon skulle  egentligen ha kostat 75 kr men eftersom min pappa var smålänning skulle man ju pruta, vilket lyckades. På vägen hem till Köping skulle min valp ligga på golvet i vår stora Hudson och tur var väl det, hon kräktes upp gul ärtsoppa, hennes mat för dagen.

Lady, som valpen kallades, var en trefärgad tikvalp på 4 månader, underbart vacker i min smak. Ett fel hade hon emellertid. Hennes öron ville inte stå rakt upp som Maritzas. Jag försökte med allahanda medel att få dem att stå rakt upp, spjälade dem, klistrade dem och plåstrade upp dem. Ingenting hjälpte till min stora förtvivlan. Under en promenad i stan mötte jag en herre, som frågade mig vad jag hade gjort med hundens öron. Med stor resignation i rösten svarade jag att de inte ville stå rakt upp utan ville falla  framåt och neråt. Han tittade på mig med förundran och frågade om jag inte visste att collieöron inte skulla stå rakt upp utan hänga ner. Det visste jag naturligtvis inte i min nybörjarförvirring. När jag tog bort allt plåster, lim m m hängde de som de skulle, dvs med halva tippen böjd framåt och neråt. Mitt försök att få dem att stå rakt upp hade misslyckats, tack och lov.

 

Vilken härstamning hade då denna min första collietik?

Att en hund skulle ha stamtavla hade jag ingen aning om. Ingen sådan medföljde vid köpet. Inga skötselråd, inget köpekontrakt, ingen veterinärbesiktning. Jag hade bara lämnat fram mina 60 kr, tagit hunden i famnen och gått därifrån. Efter ca 4 månader fick jag en handskriven stamtavla mig tillsänd, där jag noterade att uppfödaren  hade döpt hunden till Kickan. Vilken simpelt namn, tänkte jag, strök över Kickan och ersatte det namnet med namnet My Own Lady. Mycket noblare i mitt tycke. Denna stamtavla har jag fortfarande kvar som ett minne av Lady. Tänk att man kunde göra så på den tiden. 

Färgen på  Lady var svart-vit, hon var född den 24 april 1952 och uppfödd av Fru Helga Månsson, Kisahus A i Kisa. Hennes pappa hette Tello 6234/50 och mamma Peggy 1330/48. Ägarna till dessa båda hundar bodde i Kisa, så då som nu var det bekvämt att använda grannens hund, när man skulle para sin tik. Eftersom min Lady inte var registrerad i Svenska Kennelklubben utan bara hade en handskriven stamtavla fick jag skicka in denna till Kennelklubben och då fick jag henne registrerad för en summa av 5 kr. Några kända namn som fanns i hennes stamtavla var Beulahs Golden Flambeau, som importerades till Sverige 1946, S N CH Lord av Landora, Junggårdens Mona-Lisa.  Bakom Flambeau, fanns en mängd berömda engelska hundar såsom Beaulahs Nightvictorious, Beaulahs Nightshadowing, CH Beaulahs Golden Future, CH Beaulahs Silver Merienda, CH Beaulahs Golden Feather och CH Beaulahs Golden Fantasy. Den senare, en tik,  importerades till Sverige 1946 av kennel Bifrost.

På 50-talet grasserade valpsjukan och eftersom inga vacciner fanns på den tiden dog många hundar i denna fruktansvärda sjukdom. Lady drabbades också och jag tillbringade många timmar med att vaka över henne. Hon hade hög feber, åt inte utan bara låg helt stilla. Hemskt! Detta tillstånd varade i ungefär 10 dagar och att hon överlevde var ett mirakel. Men det gjorde hon och jag minns hur glad jag var när hon kunde på ostadiga ben vackla omkring i köket.

 

Lady var med mig överallt. Jag blev medlem i Svenska Brukshundklubben 1952 och började på den lokala klubben i Köping, där jag hittade likasinnade, som var ägare till hundar av många olika raser. Två dobermannpinscher, Anjos Dobby och Anjos Peter Pan var i samma ålder och  de var trogna kompisar till min Lady. Vi tillbringade hela dagar i Fantetorp, där hundklubbens stuga var belägen. Vi tränade och tränade och vid 8 månaders ålder var Lady färdig att tävla i apellklass. Då hände något, som jag inte hade räknat med. Hon la helt av, ville inget och tyckte att träningen på apellplanen var synnerligen tråkig. Vi fick göra uppehåll i vår ambition att tävla, ett helt år. Så lång tid! När detta året hade gått fick hon intresset tillbaka och  vi ställde upp i apellklass i Västerås 1954. Vilken härlig känsla när hon blev uppflyttad till nybörjarklass. Hon blev godkänd i denna klass  året därpå .Där upphörde tävlandet eftersom Lady hade blivit synnerligen skotträdd. På platsliggande hackade hon tänder men eftersom hon hade en enorm lydnad låg hon kvar. Stackars hund, tänker jag idag. På 50-talet tänkte man annorlunda.

Lady ställdes också ut. Jag tog taxi från Köping till Västerås. Året var 1953. För att få Lady att visa sig i ringen medförde jag en boll och den studsade jag  upp och ner. Hon fick en tvåa, ett pris, som  jag var mycket stolt och glad över.

Ett referat om utställningen stod i den lokala tidningen Bärgslagsbladet:

Svenska Brukshundklubben hade i går en större utställning i Västerås. 150 hundar konkurrerade om hederspriser, certifikat och placeringar. Till utställningens vackraste hund korades boxern Lady, ägare fru Christina Edlund, Stockholm. Från Köping deltog fyra hundar som placerade sig sålunda : Collie My Own Lady andra öppen, ägare fröken Ulla Bergh, Schäfrar Tacita andra öppen äg fröken Astrid Johansson, Heiderridarens Blenda andra öppen ägare herr Ingemar Hellberg, Ockels Dick, tredje öppen äg herr Knut Carlsson. En femte hund från Köping, dobermannpinschern Anjos Dobby, äg fru Karin Garvald skulle ha deltagit men råkade på lördagen ut för en svårare förgiftning. Efter att ha kommit under behandling har den nu kryat på sig.

Vi åkte på flera utställningar. Eftersom hon var godkänd i Nybörjarklass på bruksprov fick hon också tävla i Brukshundklass på utställning. Nästan alltid vann hon den klassen. Inte många tikar var körda i bruks under den här perioden. Som bäst blev hon tvåa i segrarklass och fick som pris sockerskål och gräddkanna i gammalt silver. Fina priser på den tiden! Det står fortfarande på hedersplats i mitt prisskåp.

Fortsättning följer…

Ulla Bergh-Persson

 

 

 

 

 


                   Lady

 

                     
Ulla o Lady på utställning